När slutar man att vara "invandrare"?

För några år sedan vann den skickliga journalisten Mustafa Can, Stora Journalistpriset för sitt reportage om Sverigedemokraterna i Dagens Nyheter. Återigen har denna duktiga journalist fått ett pris och det är Publicistklubbens utmärkelse, Guldpennan. Men denna gång är Mustafa en aning bekymrad över prismotiveringen. Jag har full förståelse för detta då man i motiveringen uttrycker att han "från en kurdisk by i Turkiet erövrat ett nytt språk". Mustafa Can säger själv: "Vad har det här med min bakgrund att göra? Jag var sex år när jag kom hit. Jag har inte erövrat något språk, jag har nästan fötts in i det".

Själv har jag många gånger upplevt detta. Senast under årets valrörelse då de kvinnliga socialdemokratiska kandidaterna på listorna skulle presenteras på Stora Torget i Uppsala. En partikamrat som jag i vanliga fall har stor respekt för, presenterar mig och tycker att det är jätteroligt att "sådana som jag" (antar att hon menar ung, tjej och invandrare) tar för sig i det svenska samhället och engagerar sig politiskt. Det är i sådana sammanhang som jag inte kan undgå att bli lite ledsen. När ska jag sluta ses som en invandrare? Många gånger tycker folk, oftast i all välmening bör jag kanske tillägga, att jag är så duktig som kan prata flytande svenska och har anpassat mig så bra här i Sverige. De tycker det är trevligt att jag gillar den svenska maten och så vidare.... Tja, vad ska man säga? Jag kom hit när jag var sju år gammal. Jag har gått i svensk skola, jag är uppväxt med svensk bambamat (göteborskt uttryck för skolmat). Det vore märkligt om jag inte kunde bra svenska och hatade pannkakor med sylt.

Tillbaka till min ursprungliga fråga: när slutar man att vara "invandrare" i andras ögon? Sker detta när man deklarerat att man gillar svensk mat? Är det när man blonderat håret? Eller är det när man pratar flytande svenska? Det verkar inte som att något av dessa hjälper i dagens Sverige....