Politik är att vilja

Dessa bevingade ord borde tillämpas mer idag än vad som är fallet. Mer konkret menar jag att den borde tillämpas av de kandidater som nu nomineras fram till ordförandeskapet i det socialdemokratiska partiet. Varför finns traditionen att först klart och tydligt deklarera ett "nej, nej, nej", för att sedan ändra sig helt och hållet och säga "okey då, jag får väl ställa upp när partiet kallar"? Varför är det fult att redan från början säga att man brinner för rättvisa och solidaritet och tänker kämpa för det? Utan att ge mig in i namndebatten i ordförandefrågan så undrar jag varför det inte finns en enda kandidat som med rak rygg och stolthet säger: "Ja tack, om ni anser mig som kompetent nog så ställer jag gärna upp som ordförandekandidat". Varför denna "plikten-kallar" mentalitet och ingen egen vilja? Varför vill ingen offentligt säga att man vill tillämpa praktisk socialdemokratisk politik i en hög position? Varför vill ingen säga att de gärna och med stolthet kan tänka sig att leda Sveriges största parti och driva tydlig och förnyad sossepolitik och kämpa för en valseger år 2010? Det är ju denna tydlighet och vilja som saknades och som gjorde att socialdemokratin förlorade valet. Ska vi göra samma misstag om igen? Detta är ju rent ut sagt pinsamt. Även Lena Sundström, som brukar göra skarpa analyser i sina kolumner i Aftonbladet, tar upp denna avsaknad av vilja i sin senaste kolumn.

Tyvärr är det inte bara i partitoppen som denna "man-ska-ställa-upp-när-partiet-kallar"-mentalitet finns. Den kryper sig ända ner till distrikts- och arbetarekommunnivå i nästan hela landet törs jag påstå, och det är synd. Det enda denna attityd gör, är att döda riktigt politiskt engagemang. Jag trodde i min naivitet att man utsåg folk som verkligen ville hålla på med politik, till politiska företrädare. Uppenbarligen inte inom socialdemokratin.