Usch och fy!

Läste att 14-årige Björn Mårtensson från Eriksbergsskolan var en av de 23 länsvinnarna av DN:s nutidsorientering. Han fick bland annat vara med på Nobelmiddagen och luncha med utbildningsminister Jan Björklund. Verkligen kul för en honom, tänkte jag. Sedan läser jag att Björn fått träffa drottning Silvia för att få ett pris också. På frågan om hur det var att träffa drottningen svarar den unge Björn:
-Jag blev lite förvirrad då hon sa grattis när jag skulle tacka. Vi hade övat in att ta emot priset med vänster hand, skaka hand med höger hand samtidigt som vi skulle säga "tack ers majestät".

Vem sjutton lär en 14-åring att säga "tack ers majestät"? Vem lär dagens unga att fullkomligt sjunka miljarder grader i värde och rang genom att uttala de orden? Förmodligen någon lärare som ska lära ungarna att bete sig. Det är fullkomligt horribelt! Visst ska man vara respektfull och kunna föra sig bland folk och kanske tyvärr även hos våra kungliga. Men att buga, bocka och säga sådana saker som en annan betjänt på 1200-talet, det är vansinne. Om det nu är en lärare som lärt en 14-åring att bete sig på detta sätt, blir ju nästa naturliga fråga vad dagens lärarutbildning egentligen går ut på? Skandal!

Jämställdhet inget för alliansen

Det är inte ofta jag håller med någon på UNT:s ledarsida, men måste denna gång stämma in i den kritik som Håkan Jacobson (bilden) framför på ledarplats. Det är sanslöst dåligt med jämställdhetstänkandet hos alliansen. Bland Uppsalas alliansföreträdare lyser jämställdheten med sin frånvaro. Vi kan börja med att ta en titt på könsfördelningen i kommunens topp. Kommunstyrelsens ordförande är en man, kommunfullmäktiges ordförande är också man. I kommunens nämnder styr 16 män och endast tre kvinnor, som ordföranden. Bland kommunens bolag och styrelser är orförandeposterna hos alliansen fördelade på nio män och två kvinnor. I min egen nämnd miljö- och hälsoskyddsnämnden, kommer det att finnas tre kvinnor som ordinarie ledamöter efter årsskiftet. Resten är äldre män.

Finns det något annat ord än katastrof, för att beskriva könsfördelningen? Folkpartiet som vanligtvis är jämstställdhetsivrare, är pinsamt tysta i kommunen. Jag skulle vilja höra deras förklaring till sina väljare om varför de har svikit i jämställdhetsfrågorna. Men de kanske inte bryr sig så länge de får sitta med i ett hörn och nicka, medan moderaterna beslutar som de vill.

(bild från www.unt.se)

Politik är att vilja

Dessa bevingade ord borde tillämpas mer idag än vad som är fallet. Mer konkret menar jag att den borde tillämpas av de kandidater som nu nomineras fram till ordförandeskapet i det socialdemokratiska partiet. Varför finns traditionen att först klart och tydligt deklarera ett "nej, nej, nej", för att sedan ändra sig helt och hållet och säga "okey då, jag får väl ställa upp när partiet kallar"? Varför är det fult att redan från början säga att man brinner för rättvisa och solidaritet och tänker kämpa för det? Utan att ge mig in i namndebatten i ordförandefrågan så undrar jag varför det inte finns en enda kandidat som med rak rygg och stolthet säger: "Ja tack, om ni anser mig som kompetent nog så ställer jag gärna upp som ordförandekandidat". Varför denna "plikten-kallar" mentalitet och ingen egen vilja? Varför vill ingen offentligt säga att man vill tillämpa praktisk socialdemokratisk politik i en hög position? Varför vill ingen säga att de gärna och med stolthet kan tänka sig att leda Sveriges största parti och driva tydlig och förnyad sossepolitik och kämpa för en valseger år 2010? Det är ju denna tydlighet och vilja som saknades och som gjorde att socialdemokratin förlorade valet. Ska vi göra samma misstag om igen? Detta är ju rent ut sagt pinsamt. Även Lena Sundström, som brukar göra skarpa analyser i sina kolumner i Aftonbladet, tar upp denna avsaknad av vilja i sin senaste kolumn.

Tyvärr är det inte bara i partitoppen som denna "man-ska-ställa-upp-när-partiet-kallar"-mentalitet finns. Den kryper sig ända ner till distrikts- och arbetarekommunnivå i nästan hela landet törs jag påstå, och det är synd. Det enda denna attityd gör, är att döda riktigt politiskt engagemang. Jag trodde i min naivitet att man utsåg folk som verkligen ville hålla på med politik, till politiska företrädare. Uppenbarligen inte inom socialdemokratin.

När slutar man att vara "invandrare"?

För några år sedan vann den skickliga journalisten Mustafa Can, Stora Journalistpriset för sitt reportage om Sverigedemokraterna i Dagens Nyheter. Återigen har denna duktiga journalist fått ett pris och det är Publicistklubbens utmärkelse, Guldpennan. Men denna gång är Mustafa en aning bekymrad över prismotiveringen. Jag har full förståelse för detta då man i motiveringen uttrycker att han "från en kurdisk by i Turkiet erövrat ett nytt språk". Mustafa Can säger själv: "Vad har det här med min bakgrund att göra? Jag var sex år när jag kom hit. Jag har inte erövrat något språk, jag har nästan fötts in i det".

Själv har jag många gånger upplevt detta. Senast under årets valrörelse då de kvinnliga socialdemokratiska kandidaterna på listorna skulle presenteras på Stora Torget i Uppsala. En partikamrat som jag i vanliga fall har stor respekt för, presenterar mig och tycker att det är jätteroligt att "sådana som jag" (antar att hon menar ung, tjej och invandrare) tar för sig i det svenska samhället och engagerar sig politiskt. Det är i sådana sammanhang som jag inte kan undgå att bli lite ledsen. När ska jag sluta ses som en invandrare? Många gånger tycker folk, oftast i all välmening bör jag kanske tillägga, att jag är så duktig som kan prata flytande svenska och har anpassat mig så bra här i Sverige. De tycker det är trevligt att jag gillar den svenska maten och så vidare.... Tja, vad ska man säga? Jag kom hit när jag var sju år gammal. Jag har gått i svensk skola, jag är uppväxt med svensk bambamat (göteborskt uttryck för skolmat). Det vore märkligt om jag inte kunde bra svenska och hatade pannkakor med sylt.

Tillbaka till min ursprungliga fråga: när slutar man att vara "invandrare" i andras ögon? Sker detta när man deklarerat att man gillar svensk mat? Är det när man blonderat håret? Eller är det när man pratar flytande svenska? Det verkar inte som att något av dessa hjälper i dagens Sverige....

Uppsala en bra sommarstad?

Ja, om jag och nio andra unga socialdemokrater får som vi vill. Vi har tillsammans lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att göra Uppsala till den bästa sommarstaden i Sverige. Vi vill i framtiden se ett Uppsala med attraktiva stränder, härligt sommarliv med konserter och andra kulturaktiviteter, möjligheten till sommarjobb för ungdomar, fler uteserveringar och busslinjer som kan transportera sommarlovslediga till diverse sevärdheter och evenemang. Uppsala ska helt enkelt bli så trevlig att vistas i under sommarmånaderna att få ska känna att de behöver åka till andra städer för att få uppleva en bra sommar. Mer om våra idéer och motionen vi lämnat in, finns i senaste numret av Uppsalatidningen.

En liten lösning på mitt dilemma

Jag blir insprierad och glad av nya konststilar, nya idéer, ny design och nytänkande inom mode- och inredningsindustrin? Industri låter så otroligt tråkigt. Något som massproducerats. Det jag menar är väl snarare guldkornen och det lilla extra som har något speciellt över sig. Kanske en speciell tanke eller inspiration har legat bakom skapandet och det gör att det syns på hela konstruktionen. Den skiljer sig från mängden. Den kan vara ett speciellt klädesplagg, en speciell möbel eller ett konstverk. Ja, sådär alldeles speciell så att man lägger märke till den och förundras av dess skönhet eller specifika form och desig. Bakom varje designerplagg ligger massvis med jobb och tankeverksamhet. Olika designers sätter sin prägel på de tillverkade plaggen. Olika formgivare visar med sin idérikedom hur deras tankar gått under arbetsprocessen. Det är detta skapande jag fascineras av.

Vad gör man då när man som jag, tycker det är oerhört kul att införskaffa dessa konstverk men inte är speciellt sugen på att bidra till konsumtionshets och utarmning av miljöresurser? Jo, man upptäcker att det som jag har tröttnat på och som inte längre ger mig någon glädje, passligt nog nästan alltid kan tillfredsställa någon annans behov. Genom att lägga ut de saker jag inte längre vill äga på blocket.se, ägnar jag mig åt att på sätt och vis återvinna. Jag får köpa det som gör mig glad och de som vill ha mina saker blir glada över att de kan få saker för en billig penning. Länge leve blocket.se!