Tydlig kulturkrock

Det talas ofta om kulturkrockar i Sverige. En tydlig kulturkrock för mig blir det när jag läser om en TT-nyhet där en nyligen genomförd SKOP-undersökning som Hyresgästföreningens tidning "Hem & Hyra" låtit göra, kartlägger hur svensken helst vill ha sina grannar. Bland 1000 tillfrågade hyresgäster menar de flesta - 38 procent - att den perfekta grannen inte ska störa och vara högljudd. 20 procent menar att de bästa grannarna är de som håller sig på sin kant och inte vill ha för mycket kontakt. Grannar som ibland bjuder på kaffe får en tredjeplats under förutsättning att man samtidigt inte stör och respekterar att inte alla vill ha kontakt.

Detta är totalt främmande för mig och förmodligen för många andra invandrade personer som inte har sin bakgrund i norra Europa. För många människor är det självklart att man skall känna sina grannar och gärna ha bra kontakt med dem. Den inställning till grannar som SKOP-undersökningen kommer fram till, skulle i mitt hemland Iran uppfattas som fullständigt abnormt, samtidigt som jag vet att den inställning till grannar som finns i Iran skulle uppfattas som oerhört konstigt i Sverige. Detta är en typisk kulturkrock som leder till missförstånd och misstänksamhet. En granne i Sverige, är en person som du på sin höjd säger hej till om du råkar möta denne i trappen eller hissen och som du helst inte vill ha så nära kontakt med, medan grannen i andra länder är någon som du oftast umgås med, står och snackar "skit" med i långa stunder, har som barnvakt eller har som blomvakt när du är bortrest.

En tydlig kulturkrock i denna fråga som jag själv har varit med om och som även vållade problem i mitt förhållande, var på inflyttningsfesten till vår lägenhet. I den helt etniskt svensktbebodda trappuppgången insisterade jag på att bjuda in grannarna till festen med ett tilläggsmeddelande på samma lapp som skulle sättas upp på anslagstavlan vid ingången och var tänkt att klädsamt "förvarna" om fest. Sambon försökte förklarade att det hela inte skulle komma att uppfattas som jag hade tänkt mig av de andra i huset. Som en kompromiss (eller kanske snarare det som vårt bråk mynnade ut i), sattes ingen lapp upp alls. Ingen förvarning och således inte heller någon granninbjudan.

Jag får i dagsläget nöja mig med att i vår trappupgång, ha etablerat en såpass bra kontakt med grannen under att jag och sambon går på konserter med hans kör, har honom som blomvakt när vi är bortresta och bjuder upp honom på spontana filmkvällar en fredag. Av nio hushåll känner jag en. Jag är inte på långa vägar helnöjd men kanske är det det som jag måste inse att jag bör vara.